Den korta, illavarslande sagan om Sandi

Sandi krackelerade i fogarna.
Hon lämnade handväskan. Spikarna kröp, listerna lossnade.
Isoleringen möglade i ett tomt vindsutrymme.
Handväskan var en symbol,
att lämna den var att skapa symbolik.


Ingen uppskattade hennes dramatiska handlag av vardagsaccessoarer,
tomma utrymmen är en dålig publik.
Hon fingrade på metaforen i fickan.
Den kändes tyngre, ödesmättad.
Sandi följde sina drömmar hem.


Huset satte sig tillrätta.
Rummen samsades om uppmärksamhet.
Inne doftade mynta, utanför växte axiom.
Irrbloss dansade i Sandi's oanvända inre.
Världen är din, Sandi.

Ur Hans Jäger's dagbok. Oct 1, 2000
"Här sitter jag i min rullstol och tänker:
Varje resa börjar med ett litet steg."

sova är för de trötta

Ur Hans Jäger's dagbok. Oct 13, 2000
"Jag är vetenskapligt bekräftad. Jag är inte rädd."

Ur Hans Jäger's dagbok. Nov 03, 2000
"Skämt kött."

Ur Hans Jäger's dagbok. April 05, 2000
"Jag donerade en njure idag,
det vill jag inte göra en gång till"

Ur Hans Jäger's dagbok. Mars 05, 2000
"Jag bar mjukisbyxor på mors begravning"

- Älskling, stå inte där i dörrposten med snögloben i handen

- Förlåt, jag trodde det var sanning jag höll i. Den vägde tungt

Ur Hans Jäger's dagbok. September 15, 1999
"I min mobiltelefon finns bara ett okänt nummer.
Jag ringde för att ta reda på vems det var.
Jag kom till Hans Jäger's telefonsvarare.
Jag lämnade ett meddelande."